al. Lautsprecher (m), Fr. Hautparleur (m), Eng. högtalare. Ett instrument som omvandlar elektrisk ström till ljudvibrationer.
På 1920-talet uppstod uppfinningar som möjliggjorde inspelning och sändning av elektriska ljudvågor. Som ett resultat av dessa uppfinningar tillverkades den första högtalaren 1924-1925. Verk av C.W.Rice och E.W.Kellegg utvecklade högtalaren. Systemet som avslöjats av dessa två vetenskapsmän har inte genomgått några betydande förändringar idag.
Det finns fyra typer av högtalare, nämligen elektrodynamiska, magnetostatiska, elektrostatiska och elektromagnetiska högtalare, beroende på deras arbetsmönster. Rörliga spolhögtalare består av ett cirkulärt eller elliptiskt membran. Membranet är upphängt på en metallram med fjädrar längs mitten och sidorna. I mitten av diafragman finns en tätt fastsatt cylindrisk kärna och en talspole lindad ovanpå den. Spolen och kärnan placeras mellan polerna på en magnet. Tidigare användes elektromagneter som arbetar med likström från en förstärkare, idag används permanentmagneter av mjukt järn eller keramiska material.
Spolen är en strömförande ledare i ett magnetfält. När signalen anländer rör den sig under påverkan av en elektromagnetisk kraft. Eftersom spolen är ordentligt fastsatt på membranet, flyttar den också membranet. Diafragmans rörelse anpassar sig till förändringar i den elektriska signalen och avger ljudvågor i luften. När ett högre ljud önskas räcker det att öka signalens intensitet. En bra högtalare bör inte förvränga ljuden. Idag är högtalarna vanligtvis inrymda i lådor täckta med ljudisolerade material för att förhindra ljudutbredning från baksidan av membranet.
En elektrostatisk högtalare är också mycket användbar. I elektrostatiska högtalare består membranet av en lätt, sträckt metall eller en metallklädd plastskiva. Membranet är fäst på en orörlig platta. Mycket hög DC (likström) spänning passerar mellan de orörliga plattorna, som borras för ljudöverföring. En mekanisk kraft skapas. Signalen från förstärkaren går genom en isoleringstransformator. När signalen kommer fram formas kraften som genereras av elektriciteten mellan plattorna, vilket gör att membranet kan röra sig och på så sätt producera ljud. Ljudvågorna som sänds ut i luften som ett resultat av vibrationerna från stämbanden i halsen träffar membranet i mikrofonen och får den att vibrera. Tryckförändringen som uppstår till följd av vibrationen som överförs till kolpartiklarna bakom membranet förändrar partiklarnas elektriska motstånd. Detta resulterar i en växelström. Detta i sin tur passerar till högtalaren, skapar ljudvågor och strålar ut dem i luften, i en omvänd process till mikrofonens. Rörlig spole, bandade elektrostatiska och kristallina mikrofoner fungerar enligt liknande principer.
Läs: 150
